Beathe & Phil Collins

Jag är inte som alla andra, har aldrig varit. Vill heller inte vara det!  Och som barn var jag väl heller inte riktigt som alla andra. Jag hade ett otroligt öra för musik. Att leva utan musik är inte ett alternativ för mig! Jag lärde mig själv engelska, innan jag började skolan, genom att kolla på MTV och engelska barnkanaler. Att alla program idag ska dubbas, är för mig ofattbart! Iallafall, jag försökte lära mig tyska oxå, genom att kolla på tyska smurfarna.. Jag fattade i princip noll, så det la jag ner ganska snabbt :P Och kan den dag i dag ingen tyska :P Men nu är det mer en princip sak :P

Musik har alltid varit en stor del av mitt liv. Det var julen 1988, jag var fem år gammal. Jag var rasande, så arg att jag tror nästan det kom rök ur öronen på mig. Min morbror hade fått en cd skiva (eller kan det har varit en LP skiva? Det är så länge sen så jag kommer inte exact ihåg, kan ha varit för tidigt för CD skiva) en Phil Collins skiva. Jag var rosrasande för att han fick, men inte jag! Jag ville ju oxå ha en Phil Collins skiva!! Fem år gammal och Phil Collins var min stora idol. Det är inte den vanligaste idolen att ha som fem åring.

Mamma eller vem som helst kunde sätta igång en av hans låtar, spelade ingen roll vart i låten det var, om han sjöng eller inte sjöng, om det var solo projekt eller nått band, om det var kasett band eller radio, och ställa frågan Beathe vem är det här? Jag svarade alltid Phil Collins. Jag hade en sjuk radar. Vi kunde lyssna på radio, jag hörde på en gång om det va en Phil Collins låt! Medans andra var tvunga att lyssna en stund innan dom hörde att det var han. 

Phil Collins ligger mig fortfarande den dag i dag varmt om hjärtat, och radaren är lika bra nu som den var då. Spelar nån Phil Collins i min närhet så hör jag det på sekunden, även om ingen annan ens hör musik.




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback