22 Juli 2011
Jag har flera gånger börjat skriva inlägg om den dagen. Arga inlägg. Sorgsna inlägg. Men jag har raderat dom varje gång! Men nu kan jag inte låta bli, nu måste jag.
Idag börjar rättegången i oslo. För mig är det ofattbart att dom visar den live, visar honom live! Varför är det han vi ska se och minnas efter det som hände i oslo och på utöya? Han vinner ännu mer på detta, precis som han vill. Han får fortsätta sprida sitt budskap. Vad med alla offren från 22 juli 2011? Det är dom vi ska minnas, inte honom!
Mina minnen från det som hände runt 22 juli 2011
Jag hade varit på semester hemma i Norge, det var nästan fyra veckor. Dagen som var bestämd för min hemresa var 22 juli 2011. Men i sista stunden ändra jag avresedatum, för jag ville hem, jag åkte hem den 21 juli istället. Jag skulle egntligen ha varit i oslo den dagen. Jag skulle ha varit där när bomben smällde. Men istället satt jag i min soffa, i eskisltuna. Ovetande om vad som hände i oslo.
Min syster hade ringt mig flera gånger under eftermiddagen, men eftersom jag hade besök av en kompis valde jag att inte svara. Tills jag får ett sms av henne, där det står ungefär såhär: Mår alla i din familj bra?? Jag ringer upp henne på engång och undrar vad hon menar. Då får jag reda på vad som hade hänt, bomben och utöya.
Man satt där chockad. Fattade inte vad som hände. Man såg bilder på bomben, på fyran. Jag och min kompis barakollade på varandra och fattade ingenting. Min kusin satt på bussen på väg till mig. Hon hade varit i oslos den dagen, men åkte redan vid åtta på morgonen. Men jag kunde inte andas ut innnan jag hade fått prata med henne.
Jag fick i ett tidigt skede veta att alla mina vänner och min familj som befann sig i oslo var i säkerhet. Det var en otrolig lättnad! Men ändå satt man där med massa olika tankar. Där bomben sprängdes, det var gatan brevid där jag gick varje dag, när jag bodde i oslo. Min bror brukade vara i nått hus brevid där bomben smällde, ungefär samma tid som bomben sprängdes. Men han hade flyttat från oslo bara några veckor tidigare. Min kusin berättade att hon och några kompisar egentligen skulle ha åkt till Utöya.
Tankarna var många dagarna efter det som hände. Många kännslor. Glädje över att alla man kände var i säkerhet, sorg för alla som hade förlorat någon, rädsla för vad som kunna ha hänt om min bror var i oslo, om jag hade varit där. Ilska över att någon hade gjort detta i mitt norge, mot mina landsmänn! Tårarna kommer alltid finnas nära.
Jag är oerhört stolt över hur Norge hanterade det som hände! Med all den kärlek man hade!
Låt oss för alltid glömma hans namn, låt oss för alltid glömma hans utseende! Men låt oss minnas vad som hände den 22 juli 2011, och låt oss föralltid minnas alla offer från händelserna i Oslo och på Utöya!
Idag börjar rättegången i oslo. För mig är det ofattbart att dom visar den live, visar honom live! Varför är det han vi ska se och minnas efter det som hände i oslo och på utöya? Han vinner ännu mer på detta, precis som han vill. Han får fortsätta sprida sitt budskap. Vad med alla offren från 22 juli 2011? Det är dom vi ska minnas, inte honom!
Jag blir så ledsen, jag blir så arg. Låt oss glömma han, men för alltid minnas offren!
Mina minnen från det som hände runt 22 juli 2011
Jag hade varit på semester hemma i Norge, det var nästan fyra veckor. Dagen som var bestämd för min hemresa var 22 juli 2011. Men i sista stunden ändra jag avresedatum, för jag ville hem, jag åkte hem den 21 juli istället. Jag skulle egntligen ha varit i oslo den dagen. Jag skulle ha varit där när bomben smällde. Men istället satt jag i min soffa, i eskisltuna. Ovetande om vad som hände i oslo.
Min syster hade ringt mig flera gånger under eftermiddagen, men eftersom jag hade besök av en kompis valde jag att inte svara. Tills jag får ett sms av henne, där det står ungefär såhär: Mår alla i din familj bra?? Jag ringer upp henne på engång och undrar vad hon menar. Då får jag reda på vad som hade hänt, bomben och utöya.
Man satt där chockad. Fattade inte vad som hände. Man såg bilder på bomben, på fyran. Jag och min kompis barakollade på varandra och fattade ingenting. Min kusin satt på bussen på väg till mig. Hon hade varit i oslos den dagen, men åkte redan vid åtta på morgonen. Men jag kunde inte andas ut innnan jag hade fått prata med henne.
Jag fick i ett tidigt skede veta att alla mina vänner och min familj som befann sig i oslo var i säkerhet. Det var en otrolig lättnad! Men ändå satt man där med massa olika tankar. Där bomben sprängdes, det var gatan brevid där jag gick varje dag, när jag bodde i oslo. Min bror brukade vara i nått hus brevid där bomben smällde, ungefär samma tid som bomben sprängdes. Men han hade flyttat från oslo bara några veckor tidigare. Min kusin berättade att hon och några kompisar egentligen skulle ha åkt till Utöya.
Tankarna var många dagarna efter det som hände. Många kännslor. Glädje över att alla man kände var i säkerhet, sorg för alla som hade förlorat någon, rädsla för vad som kunna ha hänt om min bror var i oslo, om jag hade varit där. Ilska över att någon hade gjort detta i mitt norge, mot mina landsmänn! Tårarna kommer alltid finnas nära.
Jag är oerhört stolt över hur Norge hanterade det som hände! Med all den kärlek man hade!
Låt oss för alltid glömma hans namn, låt oss för alltid glömma hans utseende! Men låt oss minnas vad som hände den 22 juli 2011, och låt oss föralltid minnas alla offer från händelserna i Oslo och på Utöya!
Kommentarer
Postat av: Linn C
Kolla gärna min bloppis! :)
Säljer Hunter, Converse, Lacoste och Fred Perry m.m!
http://biigtime.blogg.se/2012/may/saljes-hunter-gloss-tall.html#comment
Trackback
