En förklaring till alla er som inte känner mig privat...

*Långt inlägg*

Jag vet att det har dykt upp lite konstiga inlägg här o där.. Speciellt nu den senaste tiden... Och jag tänkte kankse förklara lite mer.  

För fem år sen hände det en olycka på mitt jobb. En dödsolycka. Han som dog var en nära vän til mig. Den dagen var jag arbetsledare.  En dag jag aldrig glömmer! En dag som för alltid är etsat i mitt minne!!

Det var 40grader varmt och jag hade precis avslutat en runda ute på feltet. Jag hade precis satt foten innanför dörren på vårat kontor, städ tjejerna hade precis städat klart vårat kontor, jag kommer ihåg hur golvet var blött fortfarade när jag sätter ner min fot och att det blev ett märke efter min fot. Då jag hör: han har livit påkörd!!! Han har blivit påkörd!!!  Jag hinner för mig själv tänka att: har nån klämt benet? Det hade hänt nån vecka innan, så jag tänkte att ja oki vi löser det.  Men jag vände mig om och såg skräcken i killens ögon (det hade då gått max 10sek)! Jag förstog där o då att det här är alvarligt!! Jag tror aldrig i hela mitt liv att jag sprungit så snabbt som jag gjorde då! Den synen jag träffas av, när jag kommer fram, är nått jag aldrig någonsinn, oavsett va som händer kommer glömma!! Våran vän, våran kollega, våran glada Jocke, han låg på marken livlös. Han hade blivit påkörd, påkörd av våran karusell. Nått vi aldrig trodde skulle hända!

Bara nån timme tidigare hade vi stått o snackat om at vi hade fått, för chefen på badet, klartecken att bada efter jobbet. Det var det sista vi sa till varandra! Att Neij hade sagt ja! Vi tyckte det va så kul att neij hade sagt ja! Det var sista gången jag såg hans leende! Sista gången vi pratade. Sista gången jag va den Beathe jag va då!  

Vi hade aldrig haft den sortens olycka, vi hade aldrig behövt agera, absolut inte på det sättet. Men denna gång var det en av oss. Allt kändes så "naturligt". Alla visste sin plats! Alla visste vad dom skulle göra! Allt gick så otroligt smidigt. Jag kan inte beskriva den känslan jag hade i kroppen när ambulansen kom, eller när den åkte iväg med joakim och kaisa där fram.

Vi alla förstog att det var alvarligt! Men vägrade inse att det var så alvarligt som det var!!!  Jocke va kanske 170cm lång och vägde kanske 40-50kg. Att bli "påkörd" av en vagn som väger några tonn, ger inte bra odds! Men vi vägrade inse det! Vi fick besked av våra chefer på kvällen att det var allvarligt men han skulle överleva.  Jag kommer ihåg hur jag trodde på det.  Hur man kände hoppet! Man gick därifrån och hade hoppet med sig. Att han skulle överleva, och fortfarande va en del av våra liv! Precis när man kommer ut och är på väg ner backen kommer Kaisa tillbaka. Vi kramar varandra så otroligt hårt! Som om det skulle vara sista gången! Då säger jag till Kaisa att dom säger det är alvarligt men han kommer överleva!  Hon kollade på mig med en blick som jag aldrig vill se igen och skakade på huvudet och sa med tårar i ögonen; nej, vi fick besked av läkarna att säga hejdå. 

Dagen efter satt vi inne på urbans kontor. Vi var mellan 10-15st som alla satt runt et bord och stirrade tomt ut i luften framför oss, ingen hade ett enda ord att säga. Vi visste inte vad vi skulle säga. Vi hade inget att säga.  Vi behövde inte säga nått, för alla visste och förstod va alla tänkte. Dom flesta trodde fortfarande då att Joakim skulle överleva. Jag ville väl oxå tro det,  men efter det kaisa hade sagt dagen innan väntade man bara på beskedet.  Vid tio tiden på moronen satt vi fortfarande på Urbans kontor  då Elina får et samtal. Jag vet inte hur och varför nu, men jag visste att det var Anna som ringde, Joakims syster. Dom pratar nån minut när man hör Elina skrika, ett hjärtskärande skrik! Då var det ingen tvekan längre!  Jag sprang så snabbt  ut därifrån och ner bak spelhallen!  Och panik grät! Jag visste inte vart jag skulle göra av mig!!! 

4 juli för fem år sen hände olyckan.  Det har varit fem jobbiga år! Jag hade otroliga ångestattacker efteråt!  Kunde sitta på bussen i norge och bryta ihop, utan nån anledning lixom! Dom sista två åren har attackerna bara kommit på sommaren typ. Jag tror att allt e "bra", at jag har bearbetat allt och nu mår bra. Sen kommer sommaren, jag ser en ambulans och jag bryter ihop. Där är ångestattackerna igen! Och gråtattackerna!  Jag tänker för mig själv om jag mår såhär, hur mår då hans familj, hans underbara familj?

Urban och Camilla! Alltså vilket stöd ni va! Jag vill att ni ska veta hur mycket vi (absolut jag!) uppskattade er under hela den jobbiga tiden! Ni fanns alltid där för oss! Ni kommer alltid finnas med i mitt hjärta! Jag har inte ens ord för hur mycket det betydde! Det känns jobbigt nu när jag äntligen vil skriva ner det, att då inte få ner orden! 

5 juli 2006 dog Joakim! En kille som är otroligt saknad!  Jag bär med mig honom i mitt hjärta varje dag! Likaså hans familj!  Ni ska veta att Joakim inte är glömd!


Jag skulle kunna skriva så mycket mer,  men för min egen del så tror jag det är bäst att sluta nu!

Kommentarer
Postat av: Emelie

Minns också när vi satt på kontoret och dom sa hela tiden att han skulle klara sig.

2011-06-11 @ 09:26:58

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback