Förnekelse, min bästa vän?
Hur begravningen kommer gå idag vet jag inte. Men troligen kommer jag väl inte gråta där heller.... Jag är rädd för att när jag kommer hem till etuna, kommer det explodera i mitt ansikte! När jag har lämnat familjen och är själv igen. När jag är ensam och kan slapna av. Då kommer jag nog inse vad som har hänt, att han e borta och då kommer nog paniken hoppa på mig med all sin kraft.
Att se min familj vara så ledsna är oerhört jobbigt. Jag har aldrig någonsinn sett min Bestemor (mormor) gråta. Det är så hjärtskärande o se hur ledsen hon är! Men jag fryser till is när alla börjar gråta, jag klarar inte av det. Och jag kan inte ens vara ett stöd för dom. Jag känner mig så otroligt taskig, men jag klarar det inte!
Idag är ju som sagt begravningen... jag slåss med mig själv. Jag vill ju gå för det e ju bestefar, men på ett annat sätt vill jag inte gå! Bestefar är ju inte död...
Förnekelse ja, det ÄR min bästa vän!
Hej Beathe
Jag känner igen mig väldigt i vad du skriver, så jag funderar lite på om du är lite som mig, tyvärr har jag förlorat en hel del väldigt nära personer på kort tid. Och så som jag har reagerat när detta har hänt så är jag väldigt välorganiserad, fixar allt först med begravning osv osv och sen efter rätt så lång tid egentligen kanske 3-4 veckor så kommer sorgen, och den hänger sig kvar väldigt länge. Den sista jag förlorade var i januari 2008 men jag är fortfarande inte över den sorgen så att säga. Jag grät inte så mycket när det var färskt men oj vad jag har gråtit efter det. Så många det finns männkiskor så många sätt finns det att reagera/hantera sorg, ditt sätt är absolut inte ovanligt ska du veta. Beklagar din sorg, ta hand om dig vännen. Kram E
