Beathe ♥ B16

För mig är ett att alla börjar få barn runt i kring en, ett annat är att ens kompisar börjar dö...

Jag har haft en bra uppväxt och i princip dom ända som dött ifrån mig är dem som varit gamla och närmare 100år, ja det är ju jobbigt det oxå! Men då vet man ju lixom att deras tid på denna jord faktiskt närmar sig sitt slut.

Men att ens kompisar i 20års åldern ska börja dö runt en är förfärligt!!

Sen 4juli 2006 då hände det en olycka som den dag idag hemsöker mig!  Jag kan knappt se en ambulans utan att få en ångestattack och börja gråta.

En av mina bättre kompisar dog i en olycka på parken zoo i eskilstuna, vet inte om ni kommer ihåg den.. http://folket.se/nyheter/eskilstuna/1.102383?m

Det var den sommarn det va så sjukt varmt och det här var en 40graders varm dag, jag var arbetsledare själv för attraktions delen den dagen och hade precis gått en vända ute på nöjet.

Jag hann precis gå in på mitt kontor när en av dom anställda kommer springande mot mig och skriker "jocke har blivit påkörd, jocke har blivit påkörd, jocke har blivit påkörd!!!!"

Jag tänker för mig själv nån hundradels sekund att har han klämt benet? för det hade nån gjort dagen innan.

Men jag ser skräcken i den här killens blick att här har det hänt nått riktigt allvarligt och känner i hela min kropp att här är det nått fel!

Så snabbt som jag sprang då, tror jag aldrig jag har sprungit i hela mitt liv.  Jag kommer aldrig glömma det jag såg när jag kom fram till berg-o-dalbanan!

Den dagen är den värsta dagen i mitt liv!  Och det är något jag aldrig kommer glömma!

Men jag är väldigt glad för att jag var där när det hände! Det skulle för det första aldrig ha hänt och jag är jätte ledsen, men jag e glad jag var där när det hände och att han faktiskt hade sina bästa vänner runt sig! Och som alla gjorde allt va dom kunde för jocke's skull!

I lördags fick jag veta att en nära kompis till mig från högstadiet hade hittats död.... det är så overkligt! Han va 26år gammal... man ska inte dö så ung!  Jag har inte träffat han på ca ett år, det gör lixom saker så overkligt! Vi pratade minst en gång i månaden och varje gång jag skulle hem till norge hade vi en massa planer om att träffas o festa, fika, käka o bara hänga..  Men vi kom lixom aldrig så långt och nu är det för sent :( Jag kommer aldrig få träffa han igen! Aldrig krama om han, aldrig höra hans röst, aldrig höra hans skratt, aldrig få prata med han igen, jag får aldrig igen säga: Hans Willy jeg er glad i deg! :(

Jag fick reda på detta lördag kväll, morgonen efter skulle min kusin konfirmeras... Jag satte mig i min bil för att åka till kyrkan, det är ca två mil emellan, och så fort jag åkt ner infarten till min mosters hus då brast det totalt. Jag gröt hela vägen ner till min kusins hus, jag skade och kunde knappt prata, tårarna tog aldrig slut... Min moster går föbi min bil när dom ska till kyrkan och typ det ända hon säger är att du har inget att öra i kyrkan när du ser ut sådär.... jag vet att hade jag fått en chans att at bort sminket o samla mig hade det varit lungt för så länge det e folk runt mig så är det lugnt, jag kan lixom ignorera vad jag känner...  men jag tänkte jaha, det är väl bara att åka någon annan stans då...  Jag satt i min bil o körde från 09.30 - 14.00 och tok grät, på på dom timmarna körde jag 15mil runt i våran stad... det hjälpte lite, men han e fortfarande borta :( Man har nu förlorat ännu en vän...

Vila i frid mina älskade vänner! Ni kommer för alltid finnas i mitt hjärta!